Tomten som glömde en gata
En julsaga om ett misstag som blev det finaste som hänt.
Klockan var fyra på morgonen den tjugofemte december när tomten upptäckte misstaget. Längst ner i säcken låg elva paket kvar, och på varje lapp stod samma adress: Videgatan.
”Videgatan”, stönade tomten. ”Jag har glömt en hel gata.”
Renarna var trötta. Släden var kall. Och snön hade slutat falla, vilket betydde att alla spår skulle synas.
Men tomten gjorde som tomtar gör: han gick tillbaka. Han gick till fots, med säcken över axeln, hela vägen till Videgatan.
Där var ljust i ett fönster. I köket på nummer sju satt Elsa, sju år, och väntade – för hon hade bestämt sig för att den här gången skulle hon se honom.
Tomten stannade mitt på gatan. Reglerna var tydliga: ingen får se en tomte arbeta.
Så han satte sig i snön, tog fram pennan och skrev elva lappar i stället. På Elsas lapp stod det: ”Jag glömde er. Det var mitt fel, och jag är ledsen. Titta under granen ändå.”
Sedan lade han paketen på varje trappa, en efter en, och när han kom till nummer sju stannade han lite extra länge, precis så länge att Elsa hann se en röd mössa passera fönstret.
På morgonen pratade hela gatan om samma sak. Inte om paketen. Om lapparna.
Och Elsa sparade sin i byrålådan, där den ligger än i dag, med lite kladd i ena hörnet där snön hunnit smälta.
Snipp, snapp, snut