Månen som tappade sin pyjamas
En lekfull godnattsaga om molnen, natten och att hjälpas åt.
Varje kväll tog månen på sig sin pyjamas av moln innan han gick och lade sig. Men en blåsig tisdag råkade han tappa den rakt ner mot jorden.
”Åh nej”, sa månen. ”Nu kan jag inte sova. Jag lyser alldeles för mycket.”
Han ropade på vinden. Vinden letade i trädtopparna, men hittade bara en drake som fastnat i en björk.
Han ropade på regnet. Regnet letade i pölarna, men hittade bara en groda som gäspade.
Till sist ropade han på de små molnen, de allra minsta som ännu inte lärt sig regna. De kom fram i en lång rad, och var och en hade med sig en liten tuss.
”Vi hittade den”, sa det minsta molnet. ”Den låg över en skorsten och värmde en katt.”
Tillsammans sydde de ihop pyjamasen igen, tuss för tuss, tills den var mjuk och hel. Månen tog på sig den och blev genast lagom lysande – precis så där dämpat som nätter ska vara.
”Tack”, sa månen och gäspade så att hela himlen gäspade med.
Och nere på jorden lade sig alla barn till rätta i sina sängar, för när månen har pyjamas på sig är det dags att somna.
Snipp, snapp, snut