Nyckeln i den mörka skogen
En modig flicka hittar en nyckel som öppnar något ingen väntat sig.
Sigrid var inte rädd för mörker. Hon var rädd för att missa saker, och det är något helt annat. Därför gick hon in i skogen just när solen gick ner, med ficklampan släckt i fickan.
Mellan två rötter låg den. En nyckel av mässing, lika lång som hennes pekfinger, med ett litet hål i mitten. När Sigrid höll upp den mot himlen kunde hon se en stjärna rakt igenom hålet.
”Vilken dörr hör du till?” frågade hon nyckeln. Nyckeln svarade inte, men den blev varm i hennes hand – varmare när hon gick åt öster, svalare när hon gick åt väster. Så Sigrid gick österut.
Hon gick förbi granarna som såg ut som sovande jättar. Hon gick förbi myrstacken som prasslade även på natten. Hon gick tills nyckeln blev så varm att hon fick byta hand.
Där, i en gammal ek, satt ett nyckelhål. Inte en dörr. Bara ett hål, mitt i barken, som om trädet hade tappat något.
Sigrid vred om nyckeln. Det klickade, precis som när mamma låser ytterdörren hemma. Och så öppnade sig barken som ett par gardiner.
Inuti fanns ingen skattkammare. Inuti fanns ett rum stort som en garderob, med en pall, en lykta och hundra små lådor längs väggarna. På varje låda satt en lapp: ”Skratt från en tisdag”. ”Det första snöfallet”. ”Lukten av nybakat”.
Sigrid drog ut en av lådorna och hörde genast ett skratt – hennes mormors skratt, fast mormor bodde tre mil bort.
”Det är minnesekens rum”, sa en röst. Det var ugglan, som satt i gläntan och tittade in. ”Träd glömmer aldrig. Men de kan låna ut.”
Sigrid satt kvar länge och lyssnade. Innan hon gick lade hon en egen låda på en tom hylla, och i den lade hon kvällen som den var just nu: doften av mossa, ugglans röst och känslan av att inte vara det minsta rädd.
Sedan låste hon om, stoppade nyckeln i fickan och gick hem. Nästa kväll skulle hon gå tillbaka. Det visste hon redan.
Snipp, snapp, snut