Stjärnan som ville bli lyktstolpe
En stillsam saga om att vilja vara närmare dem man lyser för.
Högst upp på himlen satt en liten stjärna som hette Nix. Hon hade lyst i tusen år och hunnit bli ganska uttråkad.
”Jag lyser på alla”, sa hon till månen. ”Men ingen märker det. Jag vill lysa på någon.”
”Då får du komma närmare”, sa månen. ”Men det gör ont i början.”
Nix tänkte på saken i tre nätter. Sedan släppte hon taget.
Hon föll genom mörkret, förbi flygplanen, förbi molnen, förbi en fågel som blev mycket förvånad, och landade mjukt i toppen av en gammal lyktstolpe på en liten gata i en liten stad.
Lampan i stolpen hade varit trasig i två år. Nu lyste den igen – varmt och gult, precis lagom för att man skulle hitta hem.
Under stolpen gick en pojke med sin hund varje kväll. Han stannade alltid en stund i ljuset, för där var det tryggast.
”Titta”, sa han till hunden. ”Vår lykta.”
Och Nix, som lyst på hela världen i tusen år, hade aldrig varit så nöjd som när någon sa *vår*.
Snipp, snapp, snut