Draken som var rädd för eld
Om att våga vara sig själv, även när alla andra gör tvärtom.
I Bergsklyftan bodde tjugoen drakar. Tjugo av dem sprutade eld. Den tjugoförsta hette Lo, och Lo blundade varje gång någon tände en brasa.
”Elden bor ju i dig”, sa mamma drake. ”Den är din.”
”Jag vill inte ha den”, sa Lo. ”Den fräser.”
På drakskolan fick alla öva på att bränna hål i stenplattor. Lo fick hela tiden hicka i stället, och ur näsan kom bara små, blöta puffar av ånga.
De andra skrattade. Lo gick hem den långa vägen, förbi sjön, och sparkade på en kotte hela vägen.
Men en morgon i november kom dimman in över dalen, så tjock att inte ens drakarna hittade. En fårflock blev kvar på andra sidan bäcken, och herden ropade utan att någon kunde se var han var.
Alla tjugo drakarna sprutade eld mot dimman. Dimman brydde sig inte det minsta.
Då tog Lo ett djupt andetag och pustade ut sin ånga. Varm ånga möter kall dimma, och där ångan drog fram öppnade sig en tunnel av klar luft – rakt fram till bäcken, rakt fram till fåren.
Herden gick genom tunneln med hela flocken efter sig, och när han kom fram bugade han för Lo.
”Du hade fel sorts eld”, sa mamma drake på kvällen.
”Nej”, sa Lo och log för första gången på länge. ”Jag hade rätt sorts ånga.”
Snipp, snapp, snut