Biblioteket under havet
En berättelse om böcker som aldrig blir blöta och en bläckfisk som läser fyra i taget.
Det sägs att allt som sjunker till havets botten försvinner. Det stämmer inte. Böcker sjunker till Biblioteket, och där tas de om hand.
Noa fick veta det av sin morfar, som varit sjöman i fyrtio år och hade en ovana att berätta sanningar som lät som lögner.
”Hur kan böckerna vara torra?” frågade Noa.
”För att bibliotekarien är en bläckfisk”, sa morfar, ”och bläckfiskar tål inte sura miner eller blöta sidor.”
En sommarnatt när vattnet låg alldeles stilla dök Noa ner vid klippan där morfar sagt att man skulle dyka. Först var det bara mörkt och kallt. Sedan såg han ljuset: mjukt och gult, som från ett fönster en vinterkväll.
Biblioteket var byggt av ett gammalt skeppsskrov, vänt upp och ner, och inuti fanns en stor luftbubbla som darrade men aldrig brast. Hyllorna gick från golv till tak. Där stod resejournaler, kokböcker, dagböcker, en samling kärleksbrev i ett syltglas.
Bibliotekarien hette Ada och läste fyra böcker samtidigt, en i varje arm, med fyra armar över för att sortera.
”Låntagare”, sa hon glatt. ”Du får låna en bok. Men du måste läsa den högt för någon inom en vecka.”
Noa valde en tunn bok med ett skepp på omslaget. När han kom upp till ytan var den fortfarande alldeles torr, till och med i kanterna.
Han läste den högt för morfar på verandan på söndagen. Halvvägs in slutade morfar avbryta, och det hade han aldrig gjort förut.
På måndagen dök Noa ner igen, lämnade tillbaka boken och lånade en ny. Så höll han på hela sommaren. Och alla böcker var torra, varenda en, precis som morfar sagt.
Snipp, snapp, snut